Tjena. Här kommer ett inlägg ni inte väntat er. Från en hörnsoffa i ett relativt suspekt rum, klockan börjar närma sig midnatt och musiken tycks inte ha förändrats under det senaste årtiondet. Här sitter jag nämligen och lyssnar på Avril Lavigne och känner mig allmänt kulturellt förtappad. Jag antar att jag också är det. I Trollhättan idag tappades hopp om mänskligheten då vi tittade på Fucking Åmål. Det var en bra film trots att karaktärerna var riktiga idioter. Nu sitter jag här och funderar över ifall jag bryr mig om att Bin Laden är död. Allt jag kommer fram till är att jag inte gör det. Jag läste dock fel namn i morse och trodde hela förmiddagen att det var Obama som dött, då kändes det lite jobbigt. Jag antar att jag helt enkelt inte köper det här med människors lika värde. Varför jag skriver om det här och nu, det är det ingen som vet. Jag vet sällan varför jag säger saker. Ännu mer sällan varför jag skriver dem. Det kändes bara kul att lämna lite avtryck. Säga hej, utan att använda ordet hej. Nu gjorde jag det ändå. Två gånger.
Dags att återgå till Avril Lavigne. För att inte vara den största enskilda orsaken till att den här bloggen tappar tråden så kan jag ju bara avsluta med att säga att jag kommer bli uppriktigt ledsen när våra möten är över. För vi är duktiga. Vi är jävligt duktiga. Dessutom tycker jag om oss.
From Clint Eastwood with love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar