DET ÄR DÄRFÖR JAG HAR BÖRJAT MÅLA. För att inte förlora synen. Om man inte målar själv ser man nämligen inte annat än reproduktioner och klischéer, och man har inte minsta chans att se ljuset. Och jag tror inte på någonting förrän jag ser det. Ögonen är för mig den kroppsdel som står överst på hit-listan. På natten ligger jag och ser Egon Schiels tavlor. Han rymde med sin syster och tog henne med till Rivieran på smekmånad, när hon var fjorton år, men han blev också bara tjugoåtta, så han hade ju bråttom. Nu kan jag se bilder där det förr var ytor och färger. En inte obehaglig utan rätt så lustbetonad skräck – bättre än den man kände som barn, när min syster och jag stack bilder från bröderna Grimms sagor mitt i synen på varandra.
”Bu! ” om man satt ensam bläddrade man försiktigt, man visste precis vilken bild som dök upp – och var. Man styrde själv de kittlande rysningarna. Men att sticka bilderna i synen på varandra utan förvarning var våld.
SIMONE BRÖGGER - CRÈME FRAÎCHE
***
Jag är den sista att jämföra skrivandet med någon form av konst. Men detta stycket tycker jag ändå bara säger det allra mesta, så jag är beredd att frångå mina principer for once in my life. En rysligt bra bok, för övrigt. Bör ligga överst på allas att-läsa-lista. Crème Fraîche.
Jag har en rutig skjorta på mig och en slarvig knut på huvudet. Jag ser fantastiskt konstnärlig ut idag. Synd bara att ingen ser mig. Försökte lära mig spela piano för att komma närmare den obestridliga kulturella världen. Det gick mycket dåligt. Försökte skriva en text. Det gick ännu sämre. Hamnade i soffhörnet framför amerikanska tv-serier med grillchips och coca cola. Jag antar att jag inte är någon kulturbrud. Men en sak fortsätter jag bestämt att hävda - Att vara pretentiös klär mig. Som fan. God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar