Din värsta fiende och även min är jag och du. Såhär på upploppet när texten är "nästan-klar-men-ändå-inte" poppar du och jag upp som gubben i lådan. Suprise! Jag är min värsta kritiker och du din. När jag skriver och skriver står jag själv där över axeln och petar med en pinne och stör.
"Du suger!"
"Som om någon vill läsa den här pjäsen!"
"Lika bra du ger upp."
Det finns ingen som kan kritisera mig så bra som jag själv. Jag är hård, hänsynslös och lämnar mitt självförtroende att förblöda vid dikkanten.
Så vad gör jag eller vad gör du?
Du och jag gör det enda vettiga. Ta ett riktigt snack med dig själv och prata ut. Jag ska ha ett med mig. För varje kritik jag ger mig själv, för varje inrepeterad "du suger" replik ska jag ge mig själv svar på tal. Så måste jag hålla på tills jag är tyst och låter mig själv skriva.
"Du suger!"
"Du ljuger, jag suger inte alls. Det här kommer bli riktigt bra."
"Du har fel."
"Nej, du har fel."
Ingen hade sagt att skriva var lätt. Ingen hade sagt att det skulle vara såhär svårt.
Men ingen hade heller sagt att jag skulle börja prata med mig själv. Kanske ett steg i skrivprocessen, vad vet jag eller vad vet du?
Peace out från Rynktanten
Äh, ta det lugnt med dig själv. Du försöker förmodligen bara hjälpa dig ;) Ta det med en nypa salt (för att återigen relatera till Gandhi da' man) du är ju duktig och jag tar det personligt om du inte litar på mig ;) Ta en promenad med ally, det brukar jag göra när det kärvar sig.
SvaraRadera