Vadå, vänta, undrar hur det går för mig. Det kan jag ju skriva om. Just nu går det inte alls för just nu är det ett heltidsjobb att inte tappa hoppet om mänskligheten totalt. Denna plötsliga djupsinnighet är konstitutionell. HA vilka svåra ord jag kan. Nej: Att man kan skjuta nästan hundra människor på en ö och en Stephen King-bok är vad som ligger bakom denna spektakulära sinnesstämning. Stephen King borde aldrig få ge ut en bok, han behärskar inte konsten att försköna. Man måste försköna, annars är det förgäves. Allt han har lyckats åstadkomma med den här jävla boken (Marathonmarschen) är att jag tror att jag ska bli skjuten hela tiden, samtidigt som jag inte tycks kapabel att släppa tanken att alla kommer dö snart. Det bara tar mig tillbaks till mina ständiga utläggningar om ansvar. M a n  f å r  i n t e skriva en sån bok! Om man gör det måste det stå en varningstext riktad personligen till mig. Något i stil med: "Vänligen notera: Om du är extra känslig för nattsvarta historier utan hopp eller romantisering, har svårt att hantera när varje positivt laddat begrepp dissekeras in till minsta elektron och om du tycker det är rätt obehagligt att känna att du snart kommer dö - läs en annan bok. Särskilt A. Zetterström varnas." Då hade det varit okej. Vänta. Pratar jag fortfarande om Stephen King? Jag är besatt. Besatt av att ta reda på ifall det verkligen är okej att göra såhär. Äh. Vänta, var det inte mig själv jag skulle skriva om? Juste. Börjar om:

Min Josefina har blivit sjuk. Det är lite synd om henne, men hon har även blivit ett par år äldre och anammat ett språk som inte en människa på denna jord talar. Hon använder många ord som slutar på 'sera'. Romantisera. Ideologisera. Emotionalisera. Ja, ofta hittar hon på dessa ord själv. Hon är även förtjust i att göra verb av alla ord hon kommer över. Också har hon så mycket självdistans att hon inte är trovärdig. Jag är väldigt glad att hon inte är trovärdig. Det är konsten som skapar verkligheten, inte tvärt om. Verkligheten överträffar fiktionen. Hur absurd Josefina än må vara så finns hon alldeles säkert någonstans. Kanske var det hon som var den främsta förespråkaren för att avskaffa slaveriet, kanske var det hon som sköt vilt omkring sig på  en ö. Jag vet inte vem hon är, allt jag vet är att hon har blivit sjuk och ett par år äldre och ett par kilo mindre trovärdig.

Å andra sidan, träffar man Marilyn Monroe sådär sonika i en spegel en eftermiddag så tappar man förmodligen fotfästet vem man än är. Även Jesus hade lite problem med just fotfästet när han dog, har jag förstått. Jag avskyr Josefina grovt. Det är kul att skapa karaktärer man inte står ut med. Jag har alltid svårt att komma på bra slut till saker jag skriver. Det slutar ofta med att jag, i sann Tarantino-anda, tar död på varenda en. Så ska det inte bli den här gången. (det var det där med ansvar) Kanske är det vad jag bör fundera över istället för att sitta här och snacka Stephen King och göra mig lustig över mina egna karaktärer.

'til we meet again, yoda.